1930-talet

Uniformsförordningen från 1929 började gälla från början av 1930. Den nya uniformen var tämligen lik den tidigare från 1923, och förändringarna var främst avsedda att göra uniformen mera praktisk. Måtten på vapenrocken ändrades något, och befälsrocken försågs med bröstfickor på insidan. Ridande konstaplar och motorcykelpoliser fick en kortare rock som bättre lämpade sig för deras arbetsuppgifter.

Också uniformens emblem och gradbeteckningar ändrades något. Konstaplarna delades in i äldre och yngre konstaplar, och den yttre skillnaden mellan de två kategorierna var att äldre konstaplar hade ett silverfärgat band på sina axelklaffar. Länsvapnet av metall på befälets uniformsmössa bekläddes med färgad emalj medan konstaplarnas länsvapen förblev silverfärgat.

Nästa uniformsförordning kom redan 1935, men inte heller den medförde några större förändringar. Den åtsittande vapenrocken från 1923 förblev i bruk, men banden längs sömmarna på den grå sommarrockens krage och manschetter togs bort, och måtten på kragen ändrades också något. En mera betydande förändring gällde polisbefälets gradbeteckningssystem. Gradbeteckningarna byggde fortsättningsvis på heraldiska rosetter och kraglejon, men formen på kragspeglarna och antalet rosetter ändrades. Färgen på kragspeglarna angav vilken del av polisorganisationen bäraren tillhörde: polisinrättningarnas befäl och landsbygdens länsmän bar blå kragspeglar, inrikesministeriets polisavdelnings lila och polisskolans gröna.

Manskapet och underbefälet bar inga kragspeglar, men överkonstaplar bar två ljusblå band på kragen. Konstaplar hade inget på kragen, endast ett numrerat tjänstetecken på bröstet. En betydande förändring kom 1938 då tjänstetecknet försågs med polisens nya emblem, ett svärd vars fäste utgörs av det i Finlands vapen ingående lejonets huvud. I mitten av svärdet fanns ett länsvapen, och konstaplar som tillhörde det 1930 grundade rörliga poliskommandot hade på motsvarande sätt riksvapnet på sitt svärdslejon.

I slutet av 1935 utfärdade inrikesministeriet ett rundbrev med detaljerade instruktioner om hur uniformen skulle bäras. Uniformen delades in i fyra varianter: vardags-, tjänste-, visit- och paradklädseln. Varianterna utgjordes inte av helt separata helheter, utan en och samma uniform anpassades genom att byta ut enskilda delar av den. Vilka situationer de olika varianterna skulle bäras i, vilka plagg och eventuella ordenstecken som ingick liksom hur den uniformsklädde skulle bete sig i olika situationer var tydligt definierat. Beslutsfattarna var fullt medvetna om uniformens betydelse för allmänhetens bild av polisen och för polisens samhälleliga status, och därför fanns en aktiv strävan att utveckla polisens uniformskultur. Samtidigt blev polisuniformen något mera militär till stilen.